Knegarn

(Rubriken blir lite av ett intern skämt, stop pondering 'bout it)

Så där ja! Veckan är fullbordad och så hittade man hit igen.
När jag började scrolla igenom bloggen efter ett par månaders uppehåll ifrån den så insåg jag att jag för utomstående (Om de nu någonsin tittar förbi) så framstår jag säkert som en väldigt bitter och arg person, mertalet av mina inlägg består av gnäll och ilska över andra människors brister och/eller beteenden, så jag är nu här igen för att pånytt föda Knegarn med en mer positiv bild av mig själv, samt i ett försök att visa att jag inte avskyr världen som det kanske verkar.

Men det är ju väldigt roligt att klaga och påpeka andras brister och jag har ibland kanske lite för höga tankar om mig själv, vilket iofs inte behöver vara negativt men även jag behöver inse fakta ibland och tas ned på jorden.
Samtidigt lyckas ju Betnér väldigt bra med sin gnäll rutin, han tjänar ju ändå pengar på den. Jag var väll inte ute efter något liknande direkt, trots att jag är ett fan av hans stand-up, jag var mer sur på riktigt kanske?

Fick en skön kommentar på jobbet häromdan då jag gick runt och log och den sporrade mig till inlägget;
Medarbetare: "Varför är du så glad?"
Jag: "Det är mitt nya jag, känns mycket trevligare såhär" (Sa jag på skämt, då jag ser mig själv som glad redan)
Medarbetare: "Det känns inte rätt, jag blir rädd.."
Jag: "Haha, någonting måste vara fel om du blir rädd när jag är glad"

Jag inser att medarbetaren (förhoppningsvis) inte var seriös men det fick ändå mig att tänka, ses jag som en sur person av min omgivning? Jag har ju ett rätt dåligt temprament och jag kanske går och håller tillbaka på saker jag vill ha sagt och detta i följd gör mig omedvetet negativ och sur.
Jag har aldrig riktigt brytt mig om vad folk tycker och tänker om mig själv, främst för att jag tröttnar på folk som försöker passa in i situationer genom att ta på sig en roll som inte speglar deras egna och riktiga åsikter utan säger saker eller beter sig på ett sätt för att få någons eller någras gillande, däremot vet jag att jag ofta håller tillbaka (som jag nämnde tidigare) på kommentarer och annat som irreterar, varför vet jag inte, tror de grundar sig i min tidiga uppväxt då jag till skillnad från nu, tvivlade väldigt mycket på mig själv. 

Shit, psykolog bloggen! Jag har precis analyserat mig själv.

Vart vill jag komma?
Jo (och här kanske jag säger emot mig själv en aning) jag vill inte ses som en sur person då detta inte avspeglar den jag egentligen är, för jag trots mina tidigare inlägg och annat så är jag inte en sur och negativ person och har aldrig uppskattat sånna personers närvaro heller.

Häri ligger dilemmat, hur kan jag inte bry mig om vad folk tycker och tänker om mig själv men ändå vill jag ses på ett annat sätt än jag möjligtvis gör idag? Tror inte det behöver vara så svårt, jag har aldrig försökt vinna över någon som inte uppskattat mig för den jag är, jag har alltid antagit att om någon inte gillar mig så skulle de inte umgås med mig, för det är så jag fungerar själv.
Så det är en skillnad, jag tar inte på mig någon annan roll för att min omgivning ska gilla mig utan jag visar bara upp min redan glada sida för att först och främst så mår jag bättre själv och som man säger "ett leende smittar" och därmed gör min omgivning gladare förhoppningsvis.

Samtidigt tror jag alla söker någonslags validation från sin omgivning och vill bli omtyckta, det är inget fel i det men jag har bara insett att man kan inte bli gillad av alla och att försöka med detta konstant bara får en att må skit, bättre att vara sig själv, stå för vad man tycker för då kommer du trivas med dig själv och bli en gladare person och de som verkligen uppskattar en efter detta det är dem som är värda att hålla i och vara med.

No more bullshit, no more games just pure fucking Awesomeness.